"Imorgon och imorgon och imorgon, så kryper det så sakta dag från dag”, skrev Shakespeare. Och vad man ångrar är alltid att man lät tiden gå. Och vad minns man av all denna tid som blev ett liv? Några ord här, någon bild där - skärvor som man försöker sätta ihop till ett mönster? Vrid kaleidoskopet och det uppstår ständigt nya mönster. Så blir nog också detta försök till en film: glasbitar, skärvor, förvirrande mönster - och ord, en väldig massa prat.
Men inte orden, inte det de pekar på. Men själva näsorna de pekar med är meningen.